Ibland när jag bara sitter, sitter och röker, kan jag få ett enormt stirr och det känns som att jag slungas bak i tiden när jag var liten. Jag känner mig lite overklig, tankar som ”Är jag verkligen här?” uppstår. Och jag får nästan nypa mig i armen för att komma tillbaka till verkligheten igen.  Det känns som att jag ser på mig själv, fast jag är medveten om att jag sitter här.  Det är en rysande känsla.

Funderar ofta över varför just jag föddes i Sverige, varför just jag blev en tjej, varför just jag fick det liv jag fick, varför just jag skall gå med så mycket tankar. Visst, det finns säkerligen fler som jag. Men liktänkande människor finns aldrig i närheten och då känns det som att man är helt ensam med sina egna funderingar.

Men för att ha ett så bra liv som möjligt har jag förstått att man skall låta bli att tänka så mycket. Mitt motto är ”Tänk inte, bara gör”. Det håller jag mig till ganska bra, men när tankar som man inte kan göra så mycket åt uppstår blir man stillasittande tills  det försvinner.

Det behöver inte vara något särskilt, men jag tror att pga av allt mitt tänkande i denna period så har min kreativa sida blivit låst, även andra perioder. Försöker träna en del, då tappar jag mitt tänkande för stunden och förhoppningsvis så håller det i sig en stund så att jag kan sätta mig ner, med lugn och ro och låta min högra hjärnahalva flöda.

Tror det blir bättre när jag skriver ner. För då har jag i alla fall fått utlopp för mina tankar någonstans.