Åh jisses. Jag kände på mig att Håkan Hellström-filmen skulle bli sorglig med tanke på de vackra sångerna han har skrivit. Men jag trodde inte att jag skulle fälla några tårar, jag är inte sån. Antar att det beror på för att jag relaterar allt till hans låtar hela tiden. Men det är även en hel del humoristiska scener och det skulle jag verkligen velat se mer av. Det deppiga tog över allt för mycket och jag lämnade spår av tårar och mitt stämningsläge var lägre än vanligt efteråt. Det gillade jag inte.

Eftersom att jag är så himlans känslig för sorgliga filmer så ser jag hellre sjuka, sadistiska, galna, rubbade filmer och så vidare för att få upp mitt stämningsläge. Det hjälper väldigt bra men när man har kollat på det lite för mycket i en period så är det bra att variera med en blödig film. Man kan själv bli lite rubbad, haha.

Lite ironiskt att filmen heter "Känn Ingen Sorg". Känner massa sorg som sagt när jag ser den.