En liten tanke slog mig... Är man optimist eller hjärntvättad om man blir slagen i ett förhållande och lämnar inte mannen/kvinnan, eller blivit medlem i en sekt?

 

När det gäller sekt så tror jag verkligen att man är optimist. Man är optimistisk om en bättre framtid, ett bättre liv eller kanske till och med ett "efterliv" som jag vill kalla det. Man är så optimistisk att man inte ens tänker på att man blir hjärntvättad och när man väl är det så krävs det enormt mycket från ens familj och nära (före detta, oftast) vänner för att skaka om han/hon att komma tillbaka till verkligheten.

 

Jag tror också att varför man hamnar i en sekt/religion beror på att man inte längre "orkar vara" optimistisk längre för att man har varit det allt för länge, utan att det har givit han/hon något, då tar han/hon istället till drastiska åtgärder för att inbilla sig själv att allt verkligen kommer bli underbart, han/hon lever så gott de kan och inbillningen blir så verkligt att man nästan gör vad som helst för att få det man alltid har strävat efter. Det är då många kan chockas varför folk tar livet av sig i vissa sekter, jag själv vill säga att de har hamnat i en slags psykos vid detta laget.

 

För utomstående kan det verka helt sjukt men om man tänker efter och verkligen försöker tänka sig in e dessa personers levnadssätt och grundprinciper, så är det inte så svårt att förstå. 

 

När det däremot gäller våld i förhållande kan man spekulera mycket om. Kvinnan/mannen som blir slagen kanske har provicerat han/hon, okej det är inte okej ändå. Men nu pratar jag om "riktiga svin", män specifikt, som gör det för att känna sig bättre till mods när de ger ett slag. Inte män som var fulla en eller två gånger och råkade slå till flickvännen. För mig är det en helt annan sak. 

 

(Sen kan det bero helt på vad mannen/kvinnan har för förflutet, te x blivit slagen som barn eller helt enkelt haft en ostabil barndom, för dessa personer handlar det nog mer om ett extremt kontrollbehov)

 

För det första vill jag säga att båda är optimister från början, men det slutar sedan med att båda blir hjärntvättade. Mannen/kvinnan slår och flickvännen/pojkvännen inte går ifrån honom/henne, han/hon ber på knä för att få en förlåtelse. Men så går det ett tag och han/hon märker att han/hon har tagit sig upp på benen igen, och då händer det igen, igen och igen. Tills någon utomstående rycker tag i de båda och får ett slut på det. Enligt mig så hade nog relationen bara blivit värre och värre om inte någon utomstående ryckt in. Därför tycker jag som utomstående att det är väldigt viktigt att rycka tag i han/hon som är i ett sådant förhållande och inte bara låta dom lösa det själva. 

 

Sen så beror det självklart på hur länge det har pågått, om som jag tidigare gav som exempel att det var en engångshändelse så ska paret kunna lösa det själva. Man märker väldigt tydligt (tycker jag igen) om mannen/kvinnan har seriösa problem eller är ÄRLIGT ledsna för vad dom har gjort. 

 

Ursäkta, det kanske blev lite flummigt. Jag bara skrev av mig och jag har heller inte varit i någon av dessa situationer som utomstående eller utsatt. Jag tycker bara att det är intressant att spekulera om. Skriv gärna vad ni själva tycker. Det kanske är något som ni inte alls håller med om?

 

Ursäkta igen, läste igenom nu, kände att det blev väldigt flummigt. Men jag hoppas ni förstår MIN poäng, JAG tycker att man borde vara OPTIMIST för att gå igenom något sånt här. En pessimist hade nog inte ens gått med i en sekt pga vad han/hon har hört om sådant, pessimister är oftast väldigt medvetna av sig, eller kanske bara ignorant. En pessimist hade nog inte heller givit sig in i en relation med en optimist från början.

 

Som sagt, detta är vad jag tror och tycker.

 

 

Åh jisses, nu har jag varit i skolan i 4 dagar och jag har blivit vansinnigt trött efter varenda dag. Idag har vi fått "lära känna Färgelanda", då blev vi indelade i olika grupper och ett papper med frågor. vi skulle även fota oss på vissa platser, det var jobbigt och varmt. Min kamera vill fortfarande inte funka heller, eller den funkar när den känner för det, den glappar. När jag skall ändra inställningarna när den står på manuell så vill inte "vrid-spaken" göra som jag säger. Mycket tråkigt, jag älskar att fota. Men jag fick iallafall till en okej bild, skall nog ta med mig kameran till skolan imorgon ändå, så jag kan fota på morgonen. 

 

 

Imorgon börjar jag på Livslinjen. Är supertaggad. Skall bli intressant/spännande att träffa alla olika individer. Men främst av allt så ser jag fram emot att ditresor och tillbakaresor. Att bara sitta för sig själv och mysa av sin självhet. Läsa massvis med böcker, somna till musiken i öronen eller att sitta och skissa/skriva.

 

Skall nog även ta med mig kameran emellanåt och utforska Färgelanda. Skolan känns som en gård. Det är jättemysigt där.

 

 

"Som dag och natt"

 

 

Igår fyllde min kära styvfar Lasse 40 år. Detta fick han av mig, han gillar korv.

 

 

 

Jag har upptäckt att när jag inte är kreativ så har jag min "Kolla på serier och upptäcka sjuka filmer period". Som vanligt blir jag besatt av Monty Python (Fast det är jag nästan jämt men det blir mer i dessa perioder), South Park (Jag älskar South Park), The Big bang Theory (Finns inga ord för hur mycket jag älskar den serien), The It Crowd (Helt underbar), Little Brittan (Extremt underbar serie), Misfits (Väldigt bra). Kommer inte på någon mer för stunden. 

 

El Topo är en väldigt bra film.

 

Har även kommit på att jag har bättre koll på mina "Film-måla-foto-osv" perioder än vad jag har på min mens period. Bli chockad varenda gång

 

Jag är så himla taggad inför den kommande linjen jag skall gå. Livslinjen i Färgelandas Folkhögskola. Den är perfekt för mig.

 

I kursen ingår:

* Stresshantering 
* Mental träning 
* Individuell coaching 
* Självbildsträning 
* Drama, kommunikations - och reflektionsövningar 
* Socialpsykologi 
* Livskunskap 
* Fysiska aktiviteter 
* Estetisk verksamhet i färg o fantasi 
* Fantasifullt skrivande 
* Matlagning
* Yoga/Meditation
* Enklare massageövningar
* Övrigt: Studiebesök, utflykter, temaarbeten, gästföreläsare m.m.

 

Det har varit, är och kommer förmodligen fortsätta vara svårt för mig så förhoppningsvis kommer denna kursen ge mig väldigt mycket. Hur jag kan göra det lite lättare/bättre för mig själv i vardagen osv.

 

Har även läst/läser en hel del bra böcker som har påverkat mitt mående en hel del.

Exempel:

* ”Positiv Ångest” av Paul Moxnes

* ”De 50 viktigaste böckerna i en bok” av Tom Butler-Bowdon 

* ”10 skäl att älska Freud” av Monica Anjefelt (Det är flera författare som har skrivit olika analyser med Freuds teorier som grund. Hjälpte mig inte jättemycket men det var sannerligen intressant!)

Hejsan!

 

Nu har jag ändrat min design, lite trevligare. Har suttit i någon timme och försökt få till headern men jag orkar inte mer idag så jag fortsätter med det imorgon.

Jag är smått besatt av muggar, av alla dess former och dekorationer. Men Indiska levererar alltid muggar i min smak. Är även smått besatt av teer. Här är några.

 

 

Inatt drömde jag något som jag har drömt innan. Men i den förra drömmen dog jag. Jag drömde att jag var på en slags ö, där det var massa kannibaler som ägde massa Monty Python föremål. Det första jag såg när jag kom dit var en naken kvinna som blev släpad av en man i lera. Sedan slet han av hennes arm och satte en träpåle i käften på henne. Men hon lyckades fly, hon simmade runt ön och sedan iväg, ön var inte så stor så de som ”ägde” ön blev väldigt frustrerade.

 

Jag gick och gick, då jag kom till ett litet undangömt hus som jag i mina förra dröm bara gick förbi, nu kom jag på att jag kunde sno Monty Python föremålen och lägga dem där så länge! Tillslut kom jag fram till en fotbolls arena där det var svarta men som var höga som hus och det såg mer ut som att dom var ämnade för basket. Jag kollade en stund, men sedan passade jag på att sno Monty Python föremål, det var böcker, samlar dockor osv. Sedan sprang jag till huset. Hittade en påse och lade dom i där. Nu gick jag väldigt diskret förbi alla ”vakter” och precis när jag var framme vid havet tog jag en barncykel och cyklade ut till havs, där möttes jag av en svan som simmade fort som blixten.

 

I min förra dröm kom jag bara till havet då det flög en yxa i huvudet.

Ibland när jag bara sitter, sitter och röker, kan jag få ett enormt stirr och det känns som att jag slungas bak i tiden när jag var liten. Jag känner mig lite overklig, tankar som ”Är jag verkligen här?” uppstår. Och jag får nästan nypa mig i armen för att komma tillbaka till verkligheten igen.  Det känns som att jag ser på mig själv, fast jag är medveten om att jag sitter här.  Det är en rysande känsla.

 

Funderar ofta över varför just jag föddes i Sverige, varför just jag blev en tjej, varför just jag fick det liv jag fick, varför just jag skall gå med så mycket tankar. Visst, det finns säkerligen fler som jag. Men liktänkande människor finns aldrig i närheten och då känns det som att man är helt ensam med sina egna funderingar.

 

Men för att ha ett så bra liv som möjligt har jag förstått att man skall låta bli att tänka så mycket. Mitt motto är ”Tänk inte, bara gör”. Det håller jag mig till ganska bra, men när tankar som man inte kan göra så mycket åt uppstår blir man stillasittande tills  det försvinner.

 

Det behöver inte vara något särskilt, men jag tror att pga av allt mitt tänkande i denna period så har min kreativa sida blivit låst, även andra perioder. Försöker träna en del, då tappar jag mitt tänkande för stunden och förhoppningsvis så håller det i sig en stund så att jag kan sätta mig ner, med lugn och ro och låta min högra hjärnahalva flöda.

 

Tror det blir bättre när jag skriver ner. För då har jag i alla fall fått utlopp för mina tankar någonstans.

Jag, min mor och min styvfar Lasse begav oss ner till staden idag. Det är matfest i Uddevalla, eller det har varit det i några dagar nu. Det innebär att det kommer folk från olika länder, därbland var det australiensare, engelsmän osv. Australiensarna bjöd på krokodilhamburgare, det lät inte så smaskigt.

 

Det hela slutade med att vi begav oss till Mortens, det var mysigt.

 

 

 

 

 

 

 

Sitter och smuttar på mitt blaskiga kaffe. Funderar över saker jag kan tänka mig jobba med. Illustratör, fotograf och psykolog är det som slår mig. Fast det bästa hade varit att arbeta som konstnär, leva på ens egna verk. Det är den största drömmen. Men för att nå dit krävs ett bra självförtroende och en enorm drivkraft. Just nu känner jag att det är en lång bit dit. Jag vill ju inte att målandet skall bli ett måste eller kravfyllt. Då känns det ganska meningslöst.

 

Målandet är si och så i denna perioden. Jag målar, men det tar lite längre tid än vanligt. Kan sitta i timmar och måla smådetaljer. Det är skönt att måla så länge kraven inte är allt för stora.