- En liten berättelse -

"Myggan som trodde han var slug"
 
På den ensamma gatan låg det ingen gata. För Gatan är en man med ett stort G. Det vi kallar ”människa” i vårat universum betyder ”gata” i ett parallellt universum. Det som ligger på Gatan är sjöar av svett, med krulliga hårstrån som vass. Andningen skapar en liten jordbävning så att sjöarna ändrar plats. Gatans djur Ralf som var en sten kastade sig över Gatan och slickade han alldeles ren. Gatans plötsliga skratt skapar tsunamis och det vi skulle kalla ”naturkatastrof” i vårat universum är i Gatans universum en lätt dans. Det dansas och dansas, tills Gatan blir alldeles matt och faller rakryggad på människan pladask.

Det är gropar över hela gatan, stora som små. I vissa hålor samlas det återigen dammar och andra hålor väller det ur grodor. Gatan är trött och vrider sig slött.

Men helt plötsligt så känner Gatan att det är något som kryper på honom. Gatan kollar på sin arm och fick syn på en mygga utan charm.

”Hej” sade myggan glatt. ”Skulle du vilja bjuda på en droppe röd champagne?”

”Jomenvisst” svarade Gatan, ”bara du inte ger mig sjukdomar och annat trams”.

”Absolut inte” svarade myggan slugt, utan att Gatan lade märke till myggans lilla sug. Det sved lite grann, men det gick över och myggan tackade glatt och försvann surrandes från Gatan i hopp om att finna champagne någon annanstans.

Dagarna gick, och Gatan vandrade runt utan bekymmer och problematik. Men utan Gatans märkande blev hans mående i sämre skick.

Han muttrade dystert för sig själv ”Nääe, den långmunnade filuren ljög för mig, jag som litade så starkt och detta får jag i gentjänst?”

Tillslut blev Gatan så dålig att han var tvungen att lägga sig ner. Han låg länge, i nästan ett dygn! Tills han tröttnade och dog i ett stup. Gatan låg länge, i flera dagar och då fick myggan syn på honom, fast det var lite svårt för det var alldeles knökat med andra myggor som åt. Snart fanns det inget kvar och då sade myggan till sin Myggmö…

 ”Åh vad bra, för då dödar Gatan de som äter av honom, och då blir det mer till oss!”

Myggmön tittade fundersamt på myggan och frågade…

”Men kommer inte vi också då dö?”

”Nej, för det är jag som sprider eländet i denna miljö.”

Dagarna gick för myggorna med, de kände sig rastlösa och ängsliga. Kan de inte bara dö? Frågade de varandra i tid och otid. De surrade runt i flera dagar, likaså de andra myggorna runt Gatans kropp, de vill verkligen inte ge sig. Myggmön och Myggan kikade emellan, han såg något sippra mellan bena. Det var en fors med blod, utan stopp och utan ro!

”Vad är detta?!” skrek Myggmön förskräckt

”Åh nej, åh kära nån!” Myggan flippade ur och mumlade sorgset…

”Detta är slutet på vår existens, detta är en kvinnlig Gata med mens. Vi suger i oss allt och flyger, så slipper vi leva som de andra förtjockade Mygger.” sade Myggan barskt.

 De fyllde sig själva och hoppade sedan från toppen av Gatans näsa.

”Farväl min sköna”

”Farväl min älskade”

*SPLAT*

Slut

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Design av Tasnim
Headerbild från WallpapersWide