The Fisher King
0
Känn Ingen Sorg
Åh jisses. Jag kände på mig att Håkan Hellström-filmen skulle bli sorglig med tanke på de vackra sångerna han har skrivit. Men jag trodde inte att jag skulle fälla några tårar, jag är inte sån. Antar att det beror på för att jag relaterar allt till hans låtar hela tiden. Men det är även en hel del humoristiska scener och det skulle jag verkligen velat se mer av. Det deppiga tog över allt för mycket och jag lämnade spår av tårar och mitt stämningsläge var lägre än vanligt efteråt. Det gillade jag inte.
Eftersom att jag är så himlans känslig för sorgliga filmer så ser jag hellre sjuka, sadistiska, galna, rubbade filmer och så vidare för att få upp mitt stämningsläge. Det hjälper väldigt bra men när man har kollat på det lite för mycket i en period så är det bra att variera med en blödig film. Man kan själv bli lite rubbad, haha.
Lite ironiskt att filmen heter "Känn Ingen Sorg". Känner massa sorg som sagt när jag ser den.
Filmfantasten talar.
Jag har en tendens till att älska äldre filmer, eller nej, jag gör det och ibland kan folk tycka att det är märkligt. Jag tycker dock att det är tvärtom, hur kan man inte tycka om äldre filmer?
Jag vet inte vad det är med mig men jag har blivit helt anti mot 2000-talets filmer. Eller jag har väldigt svårt för att tycka om dagens filmer och när jag väl gör det så GÖR JAG VERKLIGEN DET. Några utav orsakerna till att jag inte tycker om att dem är pga de är problemfria eller överdrivet animerade. Jag vill ha det så verkligt som möjligt, med verkligt så menar jag att omgivning, effekter och musik skall jag kunna relatera till det verkliga livet. Det kan jag med de äldre filmerna, okej skådespelarna förr agerar som om de ”läser från manus” men hur många spelar inte i det verkliga livet? Liksom inte är sig själva?
Känner att jag kan skriva miljontals sidor om varför just äldre filmer är bättre men jag håller mig till en halv sida. De är även otroligt mycket charmigare. Det måste man väl hålla med om?
Budgeten var sämre, vilket gjorde så att filmskaparna fick kämpa mer än vad dagens regissörer gör. Vilket jag tycker gör så att man uppskattar de äldre filmerna mycket mer. Det är likadant som konstnärers jobb, det är skapandet/slitandet som gör verket värt. Nu när all teknik finns, vilket jag både anser är både bra och dåligt. Så kan man liksom göra om, göra om osv. Förr i tiden, hade man en eller flera rullar och de kostade massvis och då hade man inte tid till att göra fel, vilket gjorde processen av filmerna mycket mer allvarligare. Bloopers hade kostat en förmögenhet på den tiden.
Effekterna på B-filmerna är helt otroligt roliga. Även effekterna på de så kallade A-filmerna, ibland.
Jag har ett motto som jag följer väldigt bra ”Se äldre filmer innan du ger dig på dom yngre”. När jag är 80 bast kommer jag säkerligen uppskatta 2000-talets (och framåt) filmer.