Rycker till, av dammet som nuddar min arm

Det har gått en tid nu, när skall väggarna falla?

När skall fåglarnas kvitter få mig att tralla?

Tycker det är på tiden nu, för jag är trött och vill ta mig en lur

Är det då man har en vidgad mun så tänderna syns? Är det då ögonen skyms?

Är det då rösten är sprallig och skakig av adrenalin?

Är det då kroppspråket slappar? Och lederna knakar?

Så det får hjärtat att nästan braka?

Är det då överkäken putar ut? Och kinderna knotar?

Är det då livet känns oproblematiskt och kult? Fantastiskt, nästan frustrerande och sjukt?

Är det då man slipper de dystra tankarnas bländande ljus? Och istället de behagliga tankarnas skuggor?

Hur är man glad? Hur vet man att man är glad?

I så fall vill jag fortsätta att famla i detta mörker, med stadiga väggar som håller mig från dagsljusets stölder

Jag fortsätter att sitta still och fortsätter min dröm i min glada värld

En värld utan bortgång och misär

Har fåglarna redan flytt sin väg? Bort till det land som jag redan sitter och drömmer om?

Mörkret får ligga kvar ett tag, tills jag orkar ta mig ur denna sal