Efter att ha läst denna boken ett flertal gånger kan jag inte undgå att missa R P McMurphys otroliga styrka som person. Han stärker de svaga, han får dom att växa, han får dom att säga ifrån och stå upp för sig själva. Även om det bara är en liten sak. Boken är ett perfekt föredöme för de som är svaga. Man blir starkare och starkare ju mer man kommer in i boken och Ken Kesey beskriver allting så bra. Jag älskar att allt är från Indianen, Bromdens perspektiv men som jag samtidigt tycker är väldigt dåligt att de inte framvisar det i filmen. Jag vill inte klanka ner på filmen (Jag är ett stort fan av den filmen) men det är så många viktiga bitar som filmen missar. Jag vet det är så för de flesta böcker som blivit filmer men jag blir ändå lite sne på't.

Just denna texten jag hittade tycker jag beskriver symptom på depression eller melankoli. Vilket är ironiskt för tanken med elchocksbehandlingen var ju att de skulle bli ”friska” eller ”friskare”. Tänk att så systemet var så vrickat förr.

Det finns absolut inget bättre än en bra bok att försvinna i. Glömma alla bekymmer och bara leva sig in i olika karaktärers motgånger och framgångar. Så därför tänkte jag läsa Eragon böckerna återigen. Fantasy är min favorit genre. För där är all dagens verklighet borta. Långt långt borta. 

Dessutom älskar jag drakar. Vackra ståtliga djur.